Alooooooha!

Vi är på Hawaii! Ungefär så långt man kan komma från allt annat. Och det är precis som kan kunde vänta sig - varmt, soligt, palmer och Aloha. Vi är stationerade i Honolulu på O'ahu, den tredje största av de åtta större öarna. Vi lyckades komma hit eftersom Erik skulle på Ocean Sciences Meeting, en jättekonferens om allt från plastnedskräpning till marin mikrobiell ekologi.

Palmer! Sand! Vatten! Sooool!

Hittills har vi varit uppdelade - Erik var på konferensen söndag till fredag, och jag hade pojkarna. Simon fick gå på konferensdagis tre eftermiddagar (det är en så sjukt stor konferens att de har sitt eget dagis!) och resten av tiden var vi ute och hittar på barnvänliga saker. Nu efter att konferensen är slut tar vi en veckas semester tillsammans.

På söndagen var jag och pojkarna på Hawaii Children's Discovery Center. Det är ett upptäcktsmuseum i slagtålig trä och plast. Simon sprang som en galning och rymde hit och dit, så han verkade gilla det skarpt. På tisdagen var vi på Honolulu Zoo. Det är ett mycket vacker djurpark med många sköldpaddor, till Simons stora glädje. De hade minst tre arter av jättesköldpadda, inklusive Galapagossköldpadda. Han gillade också elefanterna, lekplatsen och klapp- och kramzoot med koidamm. Annars var mamma mest impad av orangutang och schimpans. På torsdagen gick vi till akvariet. Det var litet men fint - de hade mycket lokala arter och häftiga grejer som jättemussla. Bläckfisken var sötast.

Brandman på upptäcktsmuseet.

 

Apöar på djurparken - två arter av lemur och en gibbon.

Inuti koidammen.

Sömnig flodhäst, hypad Simon.

Sen var konferensen över (Erik var mycket nöjd och inspirerad - han får skriva lite själv sen) och vi började vår tillsammanssemester. Det första vi gjorde var att ta en promenad till Iolani Palace. Ungefär vid sekelskiftet 17-1800 så bestämde sig hövdingen på Hawai'i, Kamehameha, sig för att han gärna ville bestämma över mer än en ö och erövrade de andra. Sen införde han en monarki efter europeiskt mått 1810. Monarkin överlevde ungefär 100 år tills amerikanska intressen hjälpte till att störta kungahuset och införa en kortlivad republik, som sedan ersattes av en amerikansk annektering och, i slutänden, inkorporering i Förenta Staterna 1959.

Palatset byggdes i slutet av 1800-talet och användes tills monarkin störtades 1893. Det är otroligt vackert och har många unika arkitektoniska lösningar, och var hypermodernt för sin tid, med elektrisk belysning, telefon och vattenklosetter. Kungen som byggde det, David Kalakaua, reste världen runt och fick inspiration från många hov innan han byggde sitt eget palats. Bland annat konfererade han med Edison innan han installerade elektriciteten. En rolig detalj är att palatset är väldigt litet - det är 43 x 30 meter och har två våningar och en källare, mindre än många svenska herrgårdar. På den platsen lyckades de klämma in ett tronrum, ett mottagningsrum, en matsal, två stora hallar, en majestätisk trappa, fyra sovrum, ett bibliotek och ett musikrum, plus en massa toaletter, småutrymmen, tornrum och verandor. I källaren fanns ett stort kök, kammarherrens kontor, tjänarbostäder och annat.

Do not anger the gazebo!

Vackert!

Presspass till tronrummet.

Litet men imponerande tronrum.

Hypermoderna faciliteter.

Kungens sovrum.

Lyssna till audioguidning i Blå Salongen.

Den kungliga familjen skrev musik, inklusive manskör.

Idag lökar vi lite på förmiddagen och sen ska vi ut och titta på valar. De varma, grunda vattnen runt Hawaii är tydligen perfekt för knölvalarna, som kommer hit och kalvar under vintermånaderna. De är ibland så nära och så många att man kan se dem från stränderna. Sen ska vi ta en rundtur runt ön och åka till Polynesian Culture Center, Erik ska prata arkéer med highschool-elever och vi ska snorkla.

(Uppdatering: det var dåligt sjöväder så valarna ställde in. Det får bli på onsdag istället!)

Vad annars? Rasmus är nu fyra månader och har hittat sina fötter! De var, förvånande nog, i nedre änden av hans ben. Han börjar sitta upp mer och mer och gillar det så till den grad att han insisterar på att ligga ner är knappsu och bara för bebisar. Så det blir mycket bärande och hållande. När vi kommer tillbaka till Boston ska vi plocka fram barnstolen.

Burlesquen förresten! Den var awesome ^^  det är typ högklassig striptease cabaret-style med massa humor. Det var dansare från runt 20 till 70-årsåldern (hon var SÅ COOL ^^) Jag har inga egna bilder, men här är lite sidor som har: http://www.boston.com/ae/theater_arts/gallery/burlesque_expo/ och http://www.burlesque-expo.com/ och http://www.boston.com/yourtown/cambridge/2013/03/30/the-great-burlesque-exposition-cambridge/NEgKFDKFLx9Tg6DGtBaxOM/pictures.html

Mer Hawaii nästa gång!

Trött

Håhåjaja.

Hörni, vi har det rätt jobbigt just nu. Erik stressar på jobbet, jag har ingen energi, vädret suger, Simon trotsar och vi har en massa sorg och känslor att hantera. Så om vi inte hör av oss så är det inte för att vi har glömt er, utan för att vi inte orkar.

Jag ska skriva snart igen, om roliga saker som burlesquer och stundande resor, men just nu orkar jag inte. Kram på er.

Nytt år, grått hår

Blogginlägg? Blogga? Har man tid med sånt?

Jahaja. Senaste tiden har varit lite förvirrande. Nu ska vi se, jag skrev senast i november, tror jag? Just det, ett par veckor efter att Rasmus kom. Nå, han hann bli ett par veckor, vi hade mamma och Eriks mamma och pappa här i omgångar, vilket var mysigt och hjälpsamt. Mot slutet av december, när A fortfarande var här, så blev Rasmus sjuk i en ovanlig öroninflammation och blev inlagd. De höll kvar honom på två veckors intravenös antibiotika, eftersom de misstänkte hjärnhinneinflammation också. Hur det nu var med den saken vet vi inte - de är mycket för att ta den vääääldigt säkra före det osäkra här - men med en fem veckors bebis ville vi inte mucka. Vi stannade på sjukhuset med honom i omgångar, och var hemma med Simon i omgångar. Han blev frisk fort och charmade hela avdelningen. Det var jobbigt - han verkade klara sig rätt bra, men Erik och jag var oroliga, och för Simon blev allting underligt igen.

Rasmus fick komma hem den 23e, så vi hann fira jul som vanligt. Underbare V var här över jul och fram till innan nyår, vilket var awesome. På julafton var vi nere i källaren där värden Claus hade ordnat knytkalas. På juldagen firade vi själva. Erik hade fixat gran och vi hade en multitud av presenter, de flesta till Simon. Han pallade med julen bra, det blev ingen överladdning.

Nyår var rätt så lugnt. I Boston firar man "first night" genom att gå ut på stan, men med två småbarn skippade vi den biten. Vi kollade på nyåret från Skansen och Grevinnan och betjänten och gick sen över till grannarna J och L och deras son, som är Simons bästa kompis här. Vi käkade middag tills ungarna blev för trötta, sen gick vi hem och lade Simon. Vi skålade igen vid amerikanska nyåret, tittade på livesändning från Times Square och lyssnade på det ljuva ljudet från brandlarmet som gick för att grannarna som hade nyårsfest i källaren smälte plast i gemensamhetsköket. Simon missade som tur vad det hela, fast det var lite stiligt med två brandbilar som stod och blinkade utanför.

I januari har jag börjat träna igen. Jag behöver komma i form, för min rygg är som ett ruttet dragspel. Det finns ett gym tio minuter bort som är ljuvligt. Bra maskiner, duschar med bubbelpool och roliga träningspass. En smula dyrt, men jag får assistans från mamma som tur är <3 Så hittills har jag lyckats komma iväg en två-tre gånger per vecka, och jag hoppas kunna hålla tre gånger i veckan under året. I mars tänkte jag hoppa på en kurs i teckning igen, serieteckning den här gången.

Det funkar okej bra att vara hemmamamma. Jag klättrar mindre på väggarna när jag har träning och projekt, och jag börjar greppa en bra blandning av aktivitet och avslappning.Största irritationen nu är min kropp som inte riktigt vill samarbeta.

Nästa gång ska jag lägga upp en hög med bilder och berätta om burlesquen jag ska på på fredag. Hej!

BEBIS

Ja! Bebisen har kommit! Awesome ^^

(Varning för en smula grafisk förlossningsberättelse. OK? OK!)

Klockan 21.02 lördagen den 2 november föddes Rasmus Björn Pelve. Han var 51 cm lång och vägde 3447 gram. Han kom ut förbaskat fort, vilket vi iochförsig hade räknat med. På inrådan av vår barnmorska så åkte Erik och jag till förlossningen så fort jag hade nån slags regelbundna värkar, vilket gjorde att jag slapp ha öppningsvärkar i taxin som förra gången. Simon stannade hemma med K, vilket fungerade fint.

När vi kom in till förlossningen hade jag regelbundna men lätta värkar och var öppen fem cm. Eftersom saker och ting gick så fort förra gången så tyckte de att jag kunde komma till ett rum direkt och så fick vi se vad som skulle hända. Vi spenderade någon halvtimme med att byta till sjukhuskläder och sätta fast sladdlösa övervakningspryttlar på magen (mycket praktiskt). När det var klart hoppade jag in i duschen, där jag spenderade en halvtimme till med att Erik duschade min rygg medan värkarna blev starkare. När det var dags att krysta traskade vi tillbaka till sängen, och jag kunde stå på knä ett tag tills det var dags. Rasmus kom ut på någon kvart (kanske? det är svårt med tiden i såna här situationer) och hade ena handen uppe vid huvudet, vilket gjorde saker lite mer smärtsamma men inte komplicerade.

Någon halvtimme senare...

När moderkakakan hade kommit ut och vi hade vägt och kollat Rasmus, gosat ett tag och återhämtat oss så fick vi komma till ett helt awesome rum. Det hade t.om. en fejkad eldstad! Sköterskorna berättade glatt att de inte brukar visa just det rummet på runtvandringar eftersom folk blir så besvikna om de inte får det. Score ^^ Vi stannade två dagar innan vi fick lappsjuka och ville hem. På det hela taget var det en bra upplevelse, även om det hade varit skönt med lite lustgas. Det blev lite väl hardcore att köra helt utan smärtlindring!

Ena halvan av vår svit.

Mt. Auburn Hospital, komplett med fantastisk frukostmeny.

Nå, de senaste veckorna har varit sköna. Rasmus ammar bra (med såriga vårtor i början tyvärr - amerikansk dunderkräm rådde dock bot) och sover hyfsat mycket. Dock bäst på oss, så det blir en del sitta upprätt med honom. Simon verkar gilla sin lillebror, han kommer och klappar och kramar honom, hämtar nappar och frågar efter honom om han inte vet vart Rasmus är. Han är lite stissig eftersom allt är så ovanligt däremot, så det blir en del bråk kring sängdags och tandborstning. Förhoppningsvis blir det bättre när saker och ting lugnat ner sig och blivit mer normala. Apropå Rasmus namn? Första namnet var som med Simon, ingen speciell koppling utom att det helt enkelt passade bra. Andra namnet kommer från min fina gybbtjyv till morfar, som tyvärr inte fick träffa sitt fjärde barnbarnsbarn.

Bröderna bror.

Eriks mamma har åkt hem efter att ha varit en helt fantastisk hjälp i en månad, och min mamma åker hem idag efter två veckor av underbar assistans. Det har varit jätteskönt att ha hjälp ^^ Eriks pappa A kommer ikväll och stannar ett par veckor. Mycket päron blir det! Sen är det tomt ett tag innan älskade V kommer och firar jul.

Saker är riktigt häftiga, bitvis jobbiga, och vi har rejäl hemlängtan, både Erik och jag. Det är fortfarande kul att vara här, men vi saknar alla vänner, vårt inbodda hem i Uppsala, det svenska systemet och allt hemvant. Det är bra och synd att tiden går fort. Snart har vi varit här i åtta månader. Sheisse!

Happy Halloween

Ha! Blogginlägg! Execlsior!

Idag är det Halloween, och Simon har fått trick-or-treata med fyra andra barn från huset. Han var TARDIS och var oerhört söt! Vi hade köpt sjuka mängder godis, och den enda som kom var en liten ettåring i lejonkostym. Men hen var å andra sidan väldigt gullig, så det räckte ^^ Nu får vi gömma godis ett tag framöver, även det en gammal god amerikansk tradition.

Eriks lätt hopsjunkna pumpagubbe.

Time And Relative Dimension In Space,
eller som han kallas på fritiden, Simon.

Ungarna träffar guld.

Annars har det varit mycket väntan på nästa familjemedlem. Idag är det beräknade datumet, så vi får se hur länge vi får vänta innan hen behagar titta ut! Eriks mamma K är här, och min mamma kommer om någon vecka, så vi har mycket backup och någon som orkar roa Simon under tiden.

Har det inte kommit någon  unge imorron ska jag uppdatera er om hur man firar Autumn Fair i Massachusetts. Spoilers: det är ett sammelsurium.

Fluff-festival vid Union Square

Erik vid pennan. Idag skall jag inte berätta om urbana strövtåg, eller vetenskapliga krumsprång, eller föräldraskap eller livet i en av USAs äldsta och mest historietyngda städer. Jag skall berätta om Fluff. Vad ar Fluff, frågar ni er.

Fluff är flytande marshmallows. Jag är glad att vi kunde reda ut det.

Det var en vacker lördag, kanske en av sommarens sista riktigt varma helger, så vi tog tillfället i akt att sauntra längs Sommerville avenue hela familjen. Dagens mål var Harvard Bookstore's magasinöppning. (Fun fact om Harvard Independet Bookstore - någon gång i internets barndom så nappade de åt sig domänen harvard.com, och de har hållit på den ända sen dess, trots ihärdiga hot, mutor och bönande och beende från universitetets håll som fått nöja sig med .edu-adressen) . De har lagerutförsäljning ett par lördagar på hösten med olika teman. Dagens tema var fantasy och science fiction vilket givetvis fångade vårt intresse.

"Tyvärr" kom vi dit ganska sent, så vi var för hungriga för att stanna någon längre stund. Dessutom hade min kompis vid MIT-museet som höll i vetenskapsshow redan hunnit gå. Jag säger tyvärr inom citattecken eftersom anledningen var att vi hade gemensam sovmorgon. Hela familjen kunde sova till halv elva. GLORIOUS. Det var väl värt lite vetenskapsshow. Jag har för mycket böcker i vilket fall, särskilt efter förra helgens rollspelskonvent som... nej, det är en annan historia. Vi drog alltså vidare i jakt på mat ganska snart, vilket ledde oss till en glad pizzabagare som började prata cykelbanor med oss ögonblicket vi berättade att vi var från Sverige och som bakade en riktigt god veggpizza stor som ett brunslock. Men på vägen dit såg vi en skyllt som manade trafiken att hålla sig borta från Union square på grund av ovan nämnda flufffestival. Detta fångade vårt intresse, och med magarna fulla av pizza rultade vi vidare nedför gatan.

Fluff-festivalen var en klassisk gatufestival med familjeinriktning. Den huvudsakliga målgruppen var ungefär 6-åringar, men det fanns gott om intresse för en glad två-och-ett-halvtåringar också. Det var hoppborgar, clowner, styltgång, tävlingar, en cykelrampdemonstration, rockringar, massor med barn och glada människor... och allt i Fluff-tema. Marshmallow-gevär, fluffätar-tävling, gissa antal marshmallows i burken, färglagg flufffabriken (den hade Simon kul med), sätt F:et på Fluff-boy... jag skulle säga att jag inte varit på något lika surrealistiskt på länge, men det var trots allt marijuanafestival i Boston Commons för två veckor sedan. Jag är inte ens säker på varför de hade Fluff-tema på gatufestivalen. Jag förmodar att de är en stor sponsor, men är det enda anledningen? Har Fluff en fabrik i trakten? Är det borgmästarens favoritgodis? Hade de en tävling på lokala lågstadieskolor och lät dem bestämma temat? Det närmaste jag upplevt är jordgubbens dag i Vara, men där fanns i alla fall en lokalproduktion och en skördefestskoppling. Det här var som en generisk familjefestival med ett påklistrat tema. Det var bizzart.

Hoppborgen, ja. Det var en trappa upp till en avsats och en rutschkana ned. De släppte på barn i omgångar och lät dem rasa runt i några minuter innan de bytte grupp. Simon var minst i sin omgång och även om han hade gusto nog för en dubbelt så stor unge så var det svårt för honom att ta sig upp för stegen, så när han försökte klättra så blev det en flaskhals. Bakom honom samlades de andra sockerstinna, festivalstissade barnen som tvingades vänta på sin tur, som en efter en insåg att de skulle få färre antal åk på grund av den lilla ungen längst fram i kön och de... väntade tålmodigt på sin tur. Inget gnäll, inget knuff, inget klagomål. Bara lugnt accepterande och väntande. Jag är djupt imponerad. Tänk ett par vuxna i samma situation.

Så det var vår lördag i Cambridge. Fluff och Fantasy, och kanske den sista Fina sommardagen.

Lite lokalbiologi

Jag lovade att jag skulle skriva om cicador, så då gör jag väl det.

Nätterna här i Cambridge, MA är allt annat än tysta. Det är en kör av olika syrsor och inseker som knirkar och har sig. Jag är inte säker på vilka sorter det är, men jag är rätt hundra på att det är mer än en sort, för de låter lite olika. Dessutom finns det en mer avancerad variant: cicadan, eller "locust" som den kallas här också, även om "locust" egentligen är en form av gräshoppa (den bibliska sorten).

Magicicada. Lägg märke till de onda röda ögonen.

Cicadan är ett fascinerande kräk. De lever en stor del av sina liv som nymfer nedgrävda i jorden, för att sedan en sommar hoppa upp, ha massor och massor med sex, lägga ägg och dö. De varianter (bland annat Magicicada) som finns här på östkusten är cykliska på ett härligt sätt: de har livscykler som går i primtal! De mest kända är också de insekter som blir äldst på jorden, 13- och 17-årscicador. Anledningen till primtalscykeln är förmodligen att de har anpassat sig till predation. Hade de en livscykel som var jämnt delbar med livscykeln hos en predator eller parasit, skulle de ha ett högre predationstryck. Men eftersom primtal bara är delbara med sig själva och ett så slipper de många predatorer. Dessutom har de generellt långa livscykler.

Intressant nog så har primtal använts i mycket av våra försök till kommunikation med utomjordingar, mycket just därför att det så sällan dyker upp i biologiska sammanhang utan främst är ett matematiskt fenomen. Det ska till en insekt med stora röda ögon och cymbaler på bakkroppen för att ändra på den saken. Bill Bailey har rätt - insekterna tar över, och då blir vi mänskliga slavar i en insektsnation... http://www.youtube.com/watch?v=M3ArMVIiY90

Jag tror att de vi har haft i sommar inte är Magicicadas, de låter inte som de exempel på ljud jag har hört på nätet. Men det är ett jävla ljud hursomhelst! När vi hörde det först så trodde vi att det var något fel med elledningarna, att det låg en gren emot eller så - men nejdå. Det börjar lågt, och ökar och ökar till ett ljud som från en tryckluftsborr. En del cicador låter så högt att de kan orsaka permanent hörselskada på en människa om man står bredvid den! Som tur är har de varit rätt lugna i år, vi har sällan hört mer än en på en gång och bara ett par gånger om dagen. Men när de stora svärmarna kommer så kan de vara tusentals som sitter och sjunger kärlekskrankt i princip dygnet runt i ett par veckor.

För att fortsätta på biologitemat så har jag identifierat ännu en jågel: en Downy woodpecker, eller dunspett på svenska, en hona. Månadens fågel!

Dunspett. Söt!

Nästa gång är vi i havet. Hej!